icon
icon
| Publicerad 4 mars 2014 08.57

Dagens lärdom

Dela

05.00 hör jag ett brak i trapphuset. Det låter ungefär, hinner jag tänka, som när en gammal tant ramlar omkull. Ett brak och ett litet tjut. Men jag tänker inte mer på det. Det var väl nåt annat skit. Jag försöker somna om. Efter ett tag hör jag nåt skrapljud eller vad det är. Vad fan håller de på med där ute? Sen börjar jag tänka att tänk om det kanske faktiskt var en tant som ramlat omkull. Hinner tänka ganska mycket på detta. Tänk om tanten dör? Och jag bara låg här i min säng. Jag skulle bli förhörd av polisen och säga typ jo det lät absolut som en tant som ramlade omkull men jag låg med ett febrigt barn på bröstet som jag inte ville väcka, förstår konstapeln. Och min tjej. Har kontapeln nånsin råkat väcka henne utan att det var nåt viktigt? Nej, just det.

Sen är det tyst ett tag. Jag kategoriserar in det hela under fliken ”det var nog inget” och ska precis somna om igen då jag hör ett försiktigt ”Hallå?”. Det låter som en gammal tant. En ynklig liten tantröst som försiktigt undrar om det är någon där.

”Hallå?”.

Kuken också. På med brallor, bort till ytterdörren och kolla i titthålet. Det är lite suddigt men hissdörren står på vid gavel och det ligger en massa bråte på golvet. Jag väcker Klara och säger att det ramlat en tant i trapphuset. En chansning förvisso. Sen går jag och öppnar dörren och där ligger, till min förvåning trots allt, en liten tant. Jag hinner tänka att jag var väldigt bra på att identifiera ljudet av en tant som ramlar omkull men jag hinner också tänka att jag borde kollat upp detta lite tidigare.

Det som har hänt är att hissen har stannat en halvmeter ovanför vårt våningsplan och tanten har nog inte uppmärksammat detta utan gått rakt ut i luften med sin rullator, veckans samlade post, handväska och två plastbyttor med små lappar, sudd och gummisnoddar. Klara kommer ut och vi samlar ihop hennes grejer och får henne på fötter. Ska man förresten lyfta tanter som ramlat slår det mig nu? I alla fall. Hon pekar på en dörr där hon säger att hon bor och hon säger sitt namn men namnen matchar inte så vi frågar vilken våning hon bor på och hon bor en trappa upp. In med tant och grejer i hissen och upp en våning. Klara går för att ringa efter hjälp. Jag letar efter hennes nycklar men hittar inga. Jag hittar dock ett litet armband med en tryckknapp på så jag trycker på knappen. Det börjar tjuta på andra sidan dörren. Jag letar snabbare efter hennes nycklar men de finns inte. Tänker att de kan ha ramlat ner i hisschaktet. Jobbigt. Men sen känner jag på dörren och den är öppen. Nån pratar i en högtalartelefon. Hallå? Hallå?
Hallå, säger jag rakt ut i luften. Den här damen har ramlat i trapphuset, fortsätter jag och pekar på tanten för säkerhets skull. Rösten säger att de ska skicka nån. Klara kommer tillbaka, jag säger att nån är på väg och Klara går ner till Betty igen. Tanten undrar om det är nån i badet. Jag säger att jag inte tror det. Sen går jag på tantens kommando runt och tänder i hela lägenheten och sen sätter jag henne på kanten till sin säng. Jag tar på hennes tofflor som flög av när hon ramlade men sen kommer jag på att hon kanske vill ligga ner så jag tar av tofflorna och hon säger ”Nej, det var skönt!” så hon får ha dom på.

Tanten, som kallas för Bibban ska det visa sig, undrar om det är någon på balkongen. Jag säger att jag inte tror det. Sen sätter jag mig på en stol bredvid hennes säng och Bibban börjar berätta. Om hennes man Tore som sover i köket eftersom hon väcker honom på natten. Han sover inte i köket. Jag vet det för jag var just där. Hon berättar om alla instrument Tore kan spela. Dragspel. Gitarr. Munspel. Hon har bott länge i huset. Vi enas om att det är ett fint hus. Hon har en bild på Tore från när han var ung på väggen. De har haft en stuga, han är där nu. Hon säger att hon kanske har kissat på sig. Sen kommer det en kille från något som heter Nattpatrullen och Bibban vinkar och säger ”Hej hej!” sådär glatt som bara Bibban kan.

05.40 sitter jag hemma i soffan och tänker på min morfar och att mina föräldrar ska bli gamla och att jag ska bli gammal och att Betty ska bli gammal. Och att vi kommer glömma bort allt möjligt, som att Tore inte finns mer men vi glömmer aldrig bort vilka instrument han kunde spela. Och jag tänker att jag också kanske kommer att få för mig att tidigt en morgon rasta min post och mina plastbyttor och att jag kanske också missar min våning lite och blir liggande där. Och att det verkar tråkigt.

Dagens lärdom: Snooza inte ljudet av tanter som ramlar. Mycket talar för att det är en tant som har ramlat. Tanten heter Bibban och jag ska gå upp med en blomma till henne sen.

Annons
Okategoriserad | Publicerad 22 februari 2014 08.30

Öppet brev till Madde och Chris – 13 tips till nyblivna föräldrar

Dela

Hej hej Madde och Chris, hoppas allt är bra med er! Först och främst – ett stort grattis! – från och med nu kommer livet aldrig att vara sig likt igen… på gott och ont! Förstår om allt är lite förvirrande så här i början så jag satte mig och knackade ner 13 tips för nyblivna föräldrar. Jag har gått igenom precis det ni kommer att gå igenom så det här är nog egentligen de enda 13 tips ni behöver. Sitt lugnt i båten och ta hand om er och den lilla!

 1.
Ät inte chili igår. Då hamnar man på toa så här på morgonkvisten och så kommer ens dotter in för lite pottträning så man kränger av blöjan, sätter henne på pottan, inget händer, hon går iväg, kissar på golvet, halkar omkull i kisset. Och ja, ät som sagt inte chili igår för du kan inte göra något annat än att se på när hon sprattlar där i kisset.

2. 
Bebisar kan inte fånga saker man kastar till dom.

3.
Bebisar kan inte reglerna till leken ‘gul bil’.

4.
Ni KOMMER att seriöst överväga att äta upp ert barn. Motstå era frestelser!

5.
Ni kanske skaffar ett gulligt smeknamn till er bebis. Ni kanske kallar det för ”mitt lilla grisollon” till exempel. Man får det! Men man behöver inte använda bebisens smeknamn när bebisen ligger i vagnen. Och man är på stan. Bland folk.

6.
Om man sommarsnaggar sitt hår med en trimmer och sen gosar med sitt solkrämsinsmorda barn så ser det ut som om barnet har skäggstubb sen. Över hela kroppen. Och eftersom bebisar pratar som Chewbacca så blir det i och för sig lite kul, men bara ett tag.

7.
Bebisar tycker att det är mysigt att gå utan blöja på landet. Men det kan ju hända att de bajsar trots att de inte har nån blöja. Och kombinerat med bebisars instinkt att undersöka allt med munnen blir detta en mycket dålig idé. Låt oss bara säga så.

8.
Köp barnet en iPod eller iPhone. Ok inte exakt just nu kanske men om ett halvår eller så. Ni kan ju börja spara nu. Eller rota fram en gammal. För snart, mycket snart, kommer er dotter att förstå att detta är det roligaste som finns och om hon ska hålla på och tafsa på era egna så kommer det bli kaos. Mer om detta: 1, 2, 3. (Folk kommer att tro att ni beter er som nån himla prins och prinsessa men skit i dom!). Vårt barn har lärt sig så sjukt mycket med sin LÄRPLATTA, motorik, språk, logik etc.

9.
Tiden kommer att gå fort nu. Mycket fortare än den någonsin gått. Bli inte arg på barnet bara för att det blir en tydlig tidsmarkör som säger hallå nu har det gått ett år igen, vad fort det gick va? Ta lagom med bilder.

10.
Tatuera inte in ert barns ansikte på era kroppar.

11.
Döp ert barn till precis vad ni vill. Och var inte rädda för att sno ett namn som redan finns!

12.
Bete er inte så här.

13.
Chris! Fall inte in i gamla uråldriga hjulspår och lämna Madde hemma samtidigt som du sticker och gör… vad du nu gör. Även om det kommer att se ut så här så rekommenderar jag dig att vara hemma. Så länge du bara kan. Det kommer att förändra ditt liv.

Om ni inte litar på mig så är här lite tips och råd från andra pappor.

Slutligen: Ta inte tips från nån. Man kommer på själv hur man gör och vad som passar bäst för sig och sitt barn.

Kram, all lycka och välgång,

/David

Annons
| Publicerad 18 februari 2014 07.12

10 år och så smart

Dela

dvärg

Geni-barn.

Annons
| Publicerad 17 februari 2014 10.41

Plötsligt händer det

Dela

Jag gick i skogen med min lilla degklump till bebis i helgen. Det var lite knögligt på marken, rötter och stenar och så. Så bebisen hade lite svårt att ta sig fram. Så hon stannade, vände sig mot mig, sträckte ut sin arm och sa:

Pappa hand.

Från ingenstans alltså. Så vi höll varandra i händerna och fortsatte gå bara det att nu var hon ingen bebis längre utan en människa, en person. Förvisso ett barn som skiter på sig i tid och otid men ändå. Hejdå min lilla bebis!

Okategoriserad | Publicerad 1 februari 2014 09.45

Vi måste tala om tiggarna

Dela

Ni vet hur det är. Man stressar från jobbet. Man ska handla mat på vägen hem. Det ska bli kyckling och pasta. När man kommer hem så slår det en – man har glömt köpa mjölk. Det var ju själva kuken också. Man hade ju kanske kunnat skita i det men barnen vill ha sin mjölk och man vill ha mjölk i sitt kaffe i morgon bitti annars kommer ju den dagen att vara helt jävla förstörd. Ni vet hur det är. Tre snabba pussar på familjen (Melvin har lärt sig göra high-five!), in med grejerna i kylen och så ut igen. Livet suger ibland, am I right?

Men nu måste man ju gå förbi den där tiggaren. Igen. Det är jobbigt att se dom, tiggarna. Nu säger jag det bara. Jag hatar att se dom. De sitter där och de ser likadana ut och säger bara samma sak hela tiden. Ni vet hur det är. Det låter kanske hemskt men jag vill verkligen inte se de här tiggarna, det vill jag inte. Det vill nog ingen. Alltså, det är jättetråkigt att de är fattiga eller vad nu problemet är men kan de inte vara det någon annanstans? Kan ingen göra något åt det här? Jag kan inte hjälpa alla så jag hjälper ingen och nu måste jag faktiskt ha mjölk till kaffet så att inte livet ska suga så mycket.

Och inget händer och tiden bara går. Tiden går och gick och om det var Moderaterna eller Socialdemokraterna som sänkte Sverige en gång för alla, det minns ingen längre och det spelar inte längre någon roll. Men jobben försvann och pengarna försvann och fabrikerna stängde och vi försökte göra revolution och säga ifrån men inget hände och nu är allt bara piss och skit och det känns som om det kanske ska bli krig. Du har inget jobb och ingen du känner har något jobb. Sverige gick sönder. Allt var så fint förr. Men nu kan man snacka om att livet suger. Ni vet hur det är. Man blir så himla frustrerad när man inte kan ge mat till sina barn, am I right? Man är maktlös och man känner sig som en förlorare fast än det inte är ens eget fel. Ni vet hur det är.

Så får du höra om ett annat land. Som inte har sjunkit till jordens botten varken bildligt eller bokstavligt och du skulle kunna åka dit säger de. Du skulle kunna åka dit för där har folk kvar sina jobb och sin ekonomi och det är vackert där och alla är så givmilda. Det är ett fantastiskt land. Du får bara vara där ett tag men det räcker gott och väl. Deras kronor och ören motsvarar våra veckolöner här. Dra på trissor. Och i det här läget har valmöjligheterna tagit slut. Visst skulle du kunna börja stjäla eller nåt men sån är ju inte du. Valmöjligheterna och alla andra möjligheter har tagit slut och ni vet hur det är, man skrapar ihop det sista, kanske får man till och med låna ihop pengar, för att kunna åka. Det får man betala tillbaka när man kommer hem. Men i det vackra landet är ju alla så givmilda. Och de har kvar sin ekonomi, det har inte vi.

Ni vet hur det är. Man ger sig av. Man säger att allt ska bli bra. Att man kommer snart, mer snart än vad de kan ana. Och man kommer fram. Vädret är väl… ja vad ska man säga. Inte fullt så härligt som de beskrev det kanske. Men vi ska ju inte vara här så länge, det ska vi inte. Och det är kanske inte läge att vara kräsen. Först samlar vi ihop till biljetten hem. Sen nog med pengar så att familjen klarar sig ett halvår kanske. Kunna pusta ut. Ett par månader skulle räcka. Kanske vänder ekonomin där hemma sen. Eller tänk om man får ihop till ett helt år? Det vore väl nåt. Ok, då ska vi se, då ska vi bara hitta något bra ställe att sitta och få pengar på. Kanske ett där det inte regnar så mycket. Ett ställe där det inte är så mycket is. Där det passerar mycket folk så att det här går fort, man vill ju inte vara ifrån sin familj i onödan, ni vet hur det är.

Jag ska vara ärlig med er. Det tar emot att sätta sig här. Det är under all min värdighet. Jag hade en reklambyrå där hemma. Nu sitter jag i tjottahejti med bara en vindbyxa mellan mina knän och asfalten för alla möjligheter tog slut. Låt det gå fort nu bara. Låt mig i alla fall få ihop till ett mål mat om dagen, och sen lite som jag kan spara. Börja skicka hem lite pengar redan nu kanske. Så att Melvin (high-five!) och Elsa kan få mat. Det är det viktigaste. De var så magra när vi åkte. Livet suger. Vi var många som åkte hit. För många, bergis. Du skulle åkt tidigare. Du skulle varit först. Dumma dumma, mig.

Ni vet hur det är. Man sitter där helt jävla bortgjord i tjottahejti. Folk susar förbi. De har väl mycket med sitt. Det ska vara kyckling och pasta och mjölk i kaffet så att livet inte ska suga så mycket. Jag har lärt mig säga tack så mycket på deras språk. Jag har en bild på mina barn. Som man älskar så mycket att man inte kan vara ifrån dom. Men som man älskar så in i helvetes mycket att man var tvungen att åka ifrån dom och nu vet man inte om man någonsin kommer att komma hem igen och allt är bara piss och skit och livet suger.

Ni vet hur det är. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland har man det bra och ibland har man det bara förjävligt och livet suger. Jag ser på de som passerar mig och de vill inte ha mig här och det kan jag förstå för jag ser inte särskilt kul ut längre. Men jag begär inte att de ska ge mig allt de har. Jag begär inte att de ska ge mig något varje gång. Jag begär inte att de ska ge något till alla. Men kanske något litet ibland. Ni vet hur det är. Så att livet inte ska suga så mycket, am I right?

 

High five.